Sitter i soffan längtar efter min två killar i livet. En sover och en är ute på promenad. Underbara Anna kom hit och hämtade Lasse och tog med honom på en långpromenad med alla hans hundvänner. Jag är oerhört tacksam och det behövde han verkligen. Så när han kommer hem ska det mysis massor i soffan. Pojken som sover lär nog vakna snart och åka till jobbet ganska snart därefter. Han får jag träffa när jag är frisk igen, så de känns tråkigt men förhoppningsvis är det snart. Blir antagligen hemma i morgon också så det är segt men känns bäst så. Jag får se i morgon när jag vaknar hur jag känner.
Blä vad jag hatar att va sjuk alltså. Men som sagt hoppas på att snart mår bra, det är helt sjukt vad en tand kan ställa till. Jag känner mig sjukt ensam här hemma. Hade velat ha någon här att prata med och som kunde passa upp på mig, spela spel med och mysa med. När kommer det? Hur ska man få tiden att gå fortare fast ändå inte? När tar man steg nr två? Vem är det som bestämmer att det är för tidigt eller försent? Hmmm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar